Spelade ut Prince of Persia: Warrior Within igår, ett spel som är uppföljaren och andra delen i Sands of Time-triologin med prinsen som startade 2003 med spelet Pop: The Sands of Time för att senare följas av PoP: Warrior Within 2004 och sen PoP: The Two Thrones 2005.
Jag älskade det första spelet, PoP: Sands of Time trots sina brister i bl a fiende- och strids-design, men som vägdes upp av underbar ban-design och vacker, ren och magisk grafik. Därför blev jag först ganska besviken när jag såg Warrior Withins skitiga, grova och lite 90-talstrashiga grafik men visste å andra sidan att här skulle strid-momenten bättrats på - oj, så fel jag hade!
Det som vid första anblick ser ut som ett genomarbetat stridssystem med många kombinationen och möjligheter äts snabbt upp av buggar i allt annat i spelet, framför allt det kackiga ljudet. Det är först och främst dialogen som liksom i föregångaren är lågt och otydligt mixad, men även logiken som styr vad som sägs under striderna är under all kritik - en fiende kan t ex spy ur sig ett "you're no match for me" i samma stund som han segnar ned död, vilket bara blir skrattretande i sammanhanget. Och själva soundtracket består mest i trött Rammstein-tuggande amerikansk "alternativ-trash"...
För att säga nåt positivt om spelet är det väl att storyn tar sig en del kul vändningar under resans gång, men speltekniskt märks det framförallt på boss-striderna att det här spelet var otroligt framstressat för att hinna ut till julhandeln 2004.
No comments:
Post a Comment